Inom de klassiska vetenskapernas metoddiskurs har
validitet och reliabilitet, eller bevisets väg som
Starrin m fl (1991) uttrycker det, varit i främsta
rummet. Förhållandevis lite har skrivits om den
kreativitet som behövs för en framgångsrik forskare
och akademiskt skolad yrkesman, eller upptäcktens
väg som Starrin m fl (1991) väljer att formulera det.
Starrin m fl (1991, sid.14) skiljer i andra termer på
context of discovery och context of justification. En
del forskare/tänkare, t ex Ernst Mach, påstår att
båda vägar använder samma regler medan andra
hävdar att det handlar om två skilda processer. Jag
håller med den andra ståndpunkten. Enligt Clark (1971) i
(Starrin m fl, 1991, sid. 15) ansåg Einstein att ingen formell
logik och inga formella regler finns som vi kan använda
för att utstaka den stig som leder oss från datanivå
till teorinivå.
I stora vetenskapsmäns biografier
återfinns ibland anekdoter om deras kreativa sidor, men
kreativitet behandlas sällan särskilt utförligt i
vetenskapliga metodböcker. Finns det inte anledning att arbeta
med kreativitet mer artikulerat, systematiskt och in
vivo?
Starrin m fl (1991, sid. 17) fortsätter
på samma tema:
”Som universitetsstuderande tränas man sällan
i teoretiskt konstruktionsarbete. Man tränas i att läsa
och lära sig teorier men man tränas inte i att konstruera
och formulera dem. Hur mycket man än läser av de stora
mästarna Freud, Marx, Piaget, Weber etc, får man en
mycket begränsad kunskap om hur de faktiskt gjorde när de
konstruerade sina teorier.
Metodlitteraturen är med några få undantag
skriven i syfte att lära ut bevisets väg, dvs göra
urval, operationalisera begrepp och testa hypoteser. Man
förleds tro att vetenskap är liktydigt med bevisets
väg. Vad är det då som skiljer testandet av
hypoteser från att konstruera dem och hur gör man om man
vill konstruera teorier? Kan man överhuvudtaget lära sig
detta och kan man i så fall förmedla denna
kunskap?”
Exempel på hur kreativitet ingår i
forsknings- och utvecklingsprocesser:
René Descartes (1596-1650) anses tillsammans
med Francis Bacon (1561–1626) vara de mest betydelsefulla
grundarna till den moderna filosofin, vetenskapen och därmed
dagens vardagstänkande (Lalande, 1988). Descartes har skrivit
i sin 'Om metoden' mycket om rationalitet men föga om hans
erfarenheter av skapande, t ex (Le Duc, 1996, sid. 49):
“Due to Descartes’ rich correspondence with
contemporary personalities of his time we are able to retrace some
of the creative processes that have led to his philosophy. William
Fovet has recently reviewed and commented Geneviève
Rodis-Lewis’ biography of Descartes (Fovet, 1996). The title
of Fovet’s article is revealing:
”Descartes’philosophical vocation emerged in a mythical
dream.”According to Rodis- Lewis Descartes during one night
in November 1619 in a warm chamber (a famous
”poêle”, which he appreciated) in Neuburg,
Bavaria, had dreams that would impact the rest of his life.
Notably, he dreamt that he held an encyclopaedia in his hand. This
can be interpreted as a search for the unity and completeness of
science. The next morning Descartes decided to devote the rest of
his life to cultivate his reason.
Ernst
von Glasersfeld was told in school a story on how Descartes may
have invented analytical geometry (von Glasersfeld, 1995, p.
30-31). Analytical geometry was one of his major contributions to
science, which demonstrated his genius. It enabled translating
geometry into algebra. It was approximately at the same time and
the same place as the event described in the paragraph above. As
usual he was keeping hot on the stove of a peasant’s house.
The stove was placed in the corner of the family room, leaving
enough room to rest just below the ceiling. Descartes was not the
only one appreciating warmth. The flies in the house used that part
of the ceiling as a home base. Descartes, lying on the platform
created by the stove, observed the flies walking about. He asked
himself how one could accurately describe their movements and had a
stroke of genius. ”There were two lines, formed by the
meeting of the walls and the ceiling, that met in a right angle in
the corner of the room. The position of a fly could be described by
projecting it on both lines and measuring the respective distances
of the two projections from the corner”(ibid.). Thus
analytical geometry was born probably in a subliminal state of
consciousness according to this beautiful anecdote. Irrespective of
its veracity it sheds some light in the creative process of
science. Remember Vico’s concept of ingenium, i.e.
”mental ability that enables quick, relevant and
fortunate linking between separate things”(Pons, 1981, p.
131).”
Giambattista Vico var en
sjuttonhundratalstänkare verksam i Neapel som var tidigt ute
med tankar kring rationell kreativitet och design. Hans
påstående i stycket ovan har likhet med nutida
förklaringar på kreativitet (Starrin m fl, 1991,
sid. 25)
”Vad menas med en idé? Vad menas med "kreativa
processer"? Vad skiljer dessa fenomen från övriga former
av kognitiv aktivitet på olika medvetenhetsnivåer?
Frågelistan skulle lätt kunna göras längre.
… Allmänt sett så menar vi att det viktigaste
kännetecknet för en "idé" (eller ett "kreativt
bidrag" om man föredrar denna formulering) är att den
överskrider tidigare erfarenheter och, åtminstone delvis,
revolterar mot dessa.”
Patton (1990, sid 139-140) beskriver hur grunden
till dagens sportskor uppfanns:
“The design of sneakers varied little until the 1960s,
when competitive runners began to turn to lighter-weight shoes.
Reducing the weight of shoes clearly improved performance, but
problems of traction remained. A running coach, Bill Bowerman, went
into the sneaker business in 1962. He paid close attention to the
interest in lighter-weight shoes and the problems of traction. One
morning while he was making waffles he had an idea. He heated a
piece of rubber in the waffle iron to produce the first
waffle-shaped sole pattern that became the world standard for
running shoes (Panati, 1987: 298-29). Subsequently, engineers and
computers would be used to design and test the best waffle patterns
for different athletic purposes. But the initial discovery came
from paying attention, being open, making connections, drawing on
personal experience, getting a feel for what was possible,
exploration, documenting initial results, and applying what he
learned.”
Notera att i de flesta akademiska
grundutbildningarna finns en begränsad möjlighet för
studenterna att utveckla helt nya idéer eller bidra med ny
teori till forskningssamfundet. Ett vetenskapligt, litterärt,
filosofiskt eller konstnärligt bidrag av betydelse brukar
växa fram under lång tid, för att inte tala om hur
långsamt dess allmänna erkännande kan
uppnås.